När dagen inte blir längre ~
Kun päivä ei enää pitene.

Kvällarna har blivigt mörkare och på morgonen känns den kyligt fuktiga höstluften mycket tydligt redan, sommaren drar sina sista andetag.  En viss ångest drabbar mig alltid när jag tänker på att slutet närmar sig. Det gäller allt, så som att sommaren närmar sig sitt slut, tiden hemma med ungarna är snart över, tom.tanken på att åldras och att livet då automatiskt tar slut förr eller senare. Förändringar i livet fungerar bättre för mig än slutliga slut. Jag blir upprörd av så fåniga små saker, som att tv serier tar slut, det klassiska,att läsa slut en bra bok och senast idag fick jag en liten chock  pga.att en av de life style tidningar jag ibland köper lösnummer av, plötsligt inte kommer att publiceras mer. Helt oväntat, när jag sitter och läser krönikan i tidningen, den jag alltid börjar med, så snubblar jag över orden "den sista för den här tidningen". Äsch, tänker jag först, varför byter de krönikör, Pernilla, hon som skriver så roliga texter?!... Tills det går upp för mig att det är inte bara hon som slutar, utan jag håller tidningens alldra sista nummer framför mig! Vilken tur att jag köpte tidningen nu, just idag och inte tänkte att jag köper nästa månad eller först till jul. Det känns grymt, inget mysigt julnummer av Drömhem&trädgård, inga nya nummer alls! Jag får läsa tidningen med andakt och mysa lite extra några dagar.

Det kommer säkert någonting nytt att läsa nångång, så som med allt annat. När en sak tar slut, ersätts tomrummet av någonting annat. Sen är jag lika fånigt faskinerad av det nya, tex.att plantera en omgång sallad och redisor till hösten, när de förra ätits upp eller gått i blomm. Livets slut är förstås en skild sak, om vi  har tur, så får vi vara med om något nytt efter döden, men risken är stor att det inte kommer någonting nytt. Själva åldrandet har jag faktiskt börjat se ur en annan synvinkel och inte bara den fysiologiska aspekten, att allting torkar ut och blir skört.
För en månad sedan var jag med gubben och brorssan på Deep Purples konsert. Platsen var idyllisk, en park vid havet och de uppträdde sent på kvällen när solen gick ner och allting färgades i underbara gyllenoranga toner. Men finare än det var publiken, som till stor del var i ålder 60+. Såklart att jag känner äldre människor från förut, min mamma tex. jag känner henne i hennes vardag, i hemmet med blommor och böcker, eller i bär och svampskogen, hon är inte den typen, som är ute och festar. Men där, i parken, där fanns en annan typ av äldre personer. Livsnjutare, för den stunden i varje fall. De dansade, skrattade och trivdes. Var klädda i lösa, bekväma kläder, omatchande hattar, för solen var mycket stark på dagen. De såg inte ut att ta stress över lösa, hoppande bröst eller sina mjuka kurvor, inget behov av att imponera eller ge en förfinad bild av sig till främlingar, det vi yngre många gånger tar stress över. De var bara härliga i sig själv! Då tänkte jag, att det kanske är lika mysigt när livets dag inte mer blir längre, som när höstmörkter närmar sig och det är tid att mysa med ljus och en stor kopp te.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Pidän muutokista, välillä jopa hakemalla haen muutoksen kohteita, jotta elämässä olisi hieman vaihtelevuutta. Olen kuitenkin todennut olevani huono käsittelemään lopullisia loppuja. Ahdistun siitä kun illat pimenee, lintuaurat kerääntyy taivaalle ja kesä lähenee väistämättä  loppuaan, aikani kotiäitinä on kohta ohi ja vaikka elämää on toivottavasti vuosikymmeniä jäljellä, niin välillä ajatus vanhenemisesta ja sitä kautta ajatus elämän päättymisestä ahdistaa . Menen pois tolaltani niin pinnallisen hölmöistä asioista, kuten siitä, että lukemani kirja loppuu tai puhumattakaan siitä mitä tänään tapahtui. Välillä hemmottelen itseäni sillä,että ostan  sisustuslehden, en mitä tahansa lehteä, vaan joko Lantliv tai Drömhem&trädgård. Tänään ostin, monen kuukauden tauvon jälkeen Drömhem lehden. Aloitan aina lukemalla kyseisen lehden kronikan, sillä Pernilla, joka sitä kirjoittaa, osaa nostaa esille arjen pikku ongelmia hauskalla ja rennollaa tavalla. Eipä ollut hauskaa luettavaa tällä kertaa, kun kauhistuneena luin, että "viimeinen kirjoitus tässä lehdessä", eikä siinä kaikki, sillä luettuani tekstiä eteenpäin, minulle valkeni että edessäni oli lehden viimeisin numero! Onneksi tuli ostettua, kun seuraavaa julkaisua ei olisi ilmestynytkään kaupan hyllylle, pettymys olisi ollut vielä suurempi. Lohdullista on kuitenkin se, että näin pieniä, pinnallisia asioita ilmestyy aina uusia ja korvaa hetkellisesti muodostuneen tyhjiön.
Isompia tyhjiöitä, kuten mennyttä elämää on vaikeampaa korvata, mutta olen onneksi nähnyt myönteisiäkin puolia vanhenemisessa. Ikääntymisen hieno puoli näyttäytyi minulle tässä jokunen viikko sitten, kun olin ukkoni ja velikultani kanssa Deep Purplen keikalla. Suuri osa yleisöstä oli selkeästi ylittänyt kuudenkympin ikärajan ja oli ihanaa huomata miten sen ikäiset osaavat nauttia elämästa paljon rennommin kuin nuoremmat. Kyse ei ole siitä, ettenkö tuntisi eläkeiässä olevia ihmisiä, tunnen montakin ja olen esimerkiksi äitini kanssa puhelimitse yhteydessä päivittäin. Mutta nämä ihmiset näen heidän kotonaan arjessa, enkä  ole kokenut, että heidän elämässään olisi montakaan ilon aihetta, korkeintaan äitini puolen täti, osaa nauttia elämästään muiden nähden.  Konsertti paikka oli idyllinen, puisto meren rannalla ja bändi esiintyi auringonlaskun aikaan. Tunnelma oli tosiaankin kohdillaan ja yleisö, eteenikin hieman kypsempi väki tanssahteli ja lauloi mukana, välittämättä pomppivista rinnoista tai pehmeän pyöreistä  kurveista. Tuli lämmin olo ajatella, että siinä ikä ja mielentila mitä kuitenkin voisi innolla odottaa. Sitä aikaa elämästä kun muistuttaa kypsää hedelmää oksalla, lämmittelemässä ilta-auringon kullanvärisissä säteissä. Se aika kun muiden katseilla ja mielipiteillä ei enää ole suurtakaan merkityistä oman sisäisen harmonian kanssa.
Niitä vuosia odotellessa, päivä kerrallaan. Ehkä opin luopumisenkin taidon ennen sitä.