Våren kom tyst, som en näpen jungfru i sin skira klänning. Närvarande, men så blyg att den går knappt att urskilja från omgivningen. Solens bleka tunna strålar kunde knappt tränga sig igenom dimmslöjorna på de nakna, men ännu frusna åkrarna. Naturen väntade spänt, vågade inte andas ut förrän den dagen då fanfarer från ovan skar genom luften. Svanar, gäss och tranor kom med kraftiga vingslag från syd, plog efter plog kom de ridande på varma vindar. Dimman skingrades, solens blekhet försvann och strålarna värmde in i den frusnaste bark. Jungfrun var inte mer så näpen med huvudet hängande och slutna ögon. Vårvindarna hade blåst liv i tjolarna och rufsat till håret. Hon vågade gå ut mellan björkarna i skogen, med solen värmande på de bara fötterna, var vid vitsipporna kom upp mellan ris och tuvor för att få öppna sitt ansikte mot vårens jungfru. Det gick ett ögonblick och alla små fåglar hade hittat till sina bon eller erövrat nya boplatser och sjöng i kapp från morgon till kväll så